Matilda Lindmark

Ålder vid diagnos:  31 år, HER-2 positiv bröstcancer, ATM-mutation

Varför jag valt bort rekonstruktion: Efter mastektomi blev jag erbjuden direktrekonstruktion av min kirurg. Allt jag ville var att bli frisk och äga min kropp igen. Inte krångla med proteser, osymmetri eller komplicerade rekonstruktionsoperationer.  En komplicerad operation för vems skull? Inte för min i alla fall! Det finns inget som ger en så mycket självförtroende som att tycka om sin kropp TROTS att den inte uppfyller normen för hur man "ska" se ut. Det här är min form av kropssaktivism! För mig är kroppen ett verktyg. Jag älskar vandring, friluftsliv, träning, djur, natur och leka med mina barn. Jag vill inte ha silikonbröst, jag vill vara platt och vacker, rörlig och stark.  

Sofia Jigrud

Ålder vid diagnos: 36 år Trippelnegativ bröstcancer Brca1

Jag valde att ta bort mina bröst eftersom jag fick trippelnegativ bröstcancer. I samma veva fick jag kännedom om min genmutation så valet blev inte svårt. Initialt gjorde jag en mastektomi med direktrekonstruktion som var både smärtsam och misslyckad. Mina muskler är tyvärr fortfarande skadade efter den resan, och jag kan inte längre styrketräna som jag brukade älska att göra. I det läget hade jag känt en stor press att rekonstruera, och gjorde det utan att reflektera över vad jag själv ville, eller över vilka följder det skulle kunna få för min styrka och rörlighet. Många operationer senare blev jag platt, och kände mig då äntligen fri. Och hel. Jag vill också gärna visa att det faktiskt går fint att vara platt, att vi varken är fula eller mår psykiskt dåligt av vår platthet . Platt är också en form!”

Maria Lundström

Ålder vid diagnos: 41 år. Dcis i båda brösten, varav den ena tumören efter operation visade sig vara invasiv, hormonell cancer.

Jag valde att göra mastektomi framför bröstbevarande operation. Något jag bestämde mig för när min mamma drabbades av sin andra bröstcancer, femton år innan min diagnos. Jag har aldrig känt mig bekväm med mina bröst, och att ta bort dem vid minsta lilla cancer var för mig helt självklart. Det var inte alls lika självklart för kirurgen. Jag vill dock inte tvingas bära runt på ett par opererade cancerbröst för någon annans skull. Jag är själv väldigt nöjd att slippa dem. Känner mig friare, rörligare och vackrare efter min mastektomi. Jag visste vad jag ville och kände mig helt trygg i att det var rätt beslut för mig. Vad jag inte hade väntat mig var att min kroppsuppfattning skulle förbättras så påtagligt som den gjorde. Min kropp känns rätt, och den känns min. Och att ta den makten över situationen, och göra det jag kände var rätt har gett mig ett ökat självförtroende.

Hanna Björknäs

Ålder vid diagnos: 40 år, trippelnegativ.

Varför jag valde bort rekonstruktion: Jag har alltid haft väldigt små bröst och fick först bråka för att läkaren skulle operera bort hela mitt cancerdrabbade bröst. Det går ju inte att göra en tårtbitsoperation av ett bröst som bara är en tårtbit stort, förklarade jag. När min kirurg accepterade det ville han absolut att jag skulle operera in en protes och dessutom ville han samtidigt förstora det andra bröstet, så att jag, som han sa, skulle se ut som en riktig kvinna. Jag blev oerhört provocerad och kränkt. Varför skulle jag vilja skära sönder mitt friska bröst också? Och jag ville absolut inte göra en rekonstruktion! Min kvinnlighet sitter inte i brösten. Jag lever nu med bara ett litet bröst och älskar faktiskt min kropp mer nu än förut.

Angelica

Ålder vid diagnos 31 (jag fick beskedet dagen efter 32årsdagen)

Trippelnegativ bröstcancer. För mig var det självklart att ta bort bägge brösten direkt, jag fick höra från kirurgen att p.g.a. att jag behövde komma igång med cytostatika så fort som möjligt var det bättre att bara ta ”cancerbröstet” inledningsvis. Eftersom att jag var så ung, hade just trippelnegativ tumör OCH att jag hade en liten byst behövde jag inte kämpa för att få mastektomi istället för tårtbitsoperation. Efter min operation kände jag mig lurad, helt plötsligt fick jag höra ”vi opererar inte bort ett friskt bröst” i fråga om att ta bort mitt kvarvarande bröst.

Det väckte en enorm ilska, att det inte var självklart att få bestämma över min egen kropp, och att av olika roller inom sjukvården mötas av samma trötta femininitetsnormer. Jag har upplevt det som en kamp att få min vilja igenom, och också en kamp att orka försvara att det är långt ifrån självklart för mig att vilja rekonstruera nya bröst. Jag kände att världen måste få veta, att det tydligen är viktigare att kvinnor har bröst än att vi får bestämma över våra kroppar.

Viktigare än våra liv – Plattnormen är starten på en efterlängtad förändring!

Therese Hammar

Ålder vid diagnos: 42

Att det tog så lång tid innan diagnos var för att det var så oklart vad det rörde sig om väldigt länge. Det var biopsier hit och operationer dit. MR och allt möjligt. Men till slut slog dom fast. I Höger bröst Tubulär bröstcancer en 0.5 cm stor tumör. "Den snällaste bröstcancern man kan få" Typ Trisslottvinst. Men man tog hela bröstet då inga rena marginaler fanns. Vänster bröst såg också stökigt ut så man testade där. Först trodde man att det var en "copycat" men det var det inte där var den elakaste av de elakaste Mr Trippelnegativ så det bröstet rök det också. Visst fanns en tanke på rekonstruktion från början men det var en rätt flyktig tanke. Jag hade inte tid med operationer. Och eftersom jag har blivit opererad 20 gånger i mitt liv så kändes det rätt onödigt. Och det gick ju hur bra som helst utan bröst också. Även om jag fick försvara mitt beslut både en och två och tre gånger. Av alla. Det är en rätt fastkörd form. Att man måste ha bröst för att vara legitimerad kvinna. Fånigt egentligen. Nu är jag tydligen 50 år. Enligt passet i alla fall. Jag mår fint och har släppt tankar på återfall.